Noterat
Jag får önska Er alla en god fortsättning på det nya året! Tyvärr har inte coronapandemin släppt än. Vi måste följa Folkhälsomyndighetens restriktioner. Vår förhoppning är att ordna en första aktivitet på Folkes torsdag 24 februari, ett kvällsprogram som ska handla om ”Huddinge i ord och bild”. Åke Blomqvist visar bilder och berättar. Mer information i Gröna Bladet.
En ny bok, författad av Bo Nylén, med titeln ”En historisk promenad i Hörningsnäs” gavs ut under hösten 2021. Boken kan köpas i Akademibokhandeln i Huddinge eller beställas från oss via e-post: huddinge. hembygd@telia.com alternativt via telefonsvarare: 711 26 70. Vår nya kalender, som våra medlemmar tidigare fått hemsänd med posten, går att köpa hos Sjödalstorgets Spel&Tobak i Huddinge Centrum och hos GK-design och inredning, Stuvsta Torg 2. Den kan även köpas hos oss!
Väl mött på våra kommande aktiviteter!
Hälsar ordf. Tommy Hedén
JOY The Coverband
Äntligen, sa många. Vi får åter träff as på Huddinge Kulturhus Folkes till musikaliska lördagseftermiddagar. Lördagen den 25 september blev det ett bejublat möte mellan en äldre publik och den betydligt yngre orkestern ledd av huddingebon Niclas Käll.
Ett ungdomligt gäng med rötter i Huddinge.
Musikgruppen tog oss in i musikens värld – de bjöd på både gammalt och nytt. Jag överdriver nog inte om jag säger att evenemanget kom att likna ”Allsång på Skansen”, Orkestern gjorde egna musikinslag och ledde allsång. I allsångshäftet kunde vi hitta visor av bl.a.Cornelis, Robban Broberg och Evert Taube. Vi bjöds också på med kaffe och mazarin.
Huddinge runt i buss
Text: Åke Blomqvist Foto: Anders Rydahl
Med biträde av Gunnel Jacobsen och Gunilla Andér guidade undertecknad bussfärden Huddinge runt. Start från Paradistorget på tidig lördagsförmiddag den 2 oktober kl 09.30. Bussbiljetterna hade gått åt som smör i solsken och lyckligtvis blev det solsken denna dag efter flera dagars regnande. Det blev både gammalt och nytt under turen.
Gammalt: Om den liggande skyskrapan, Isacssons kulle och skridskobanan samt ”hockeystadion” nedanför dåvarande biblioteket. Vidare Kyrkskolan, församlingshemmet (nuvarande Tonsalen) och skollunch i kommunalhuset.
Och nytt: Bostadsområdena Viggestaberg och Västra Balingsnäs. S:t Botvids begravningsplats med gravplatser för muslimer blev ett mästarprov för busschauffören som visade stor färdighet i att backa bussen. Lunch intogs på Flottsbro värdshus och eftermiddagskaffe på Galleri Lyktan i Skogås centrum som hembygdsföreningen Amarillis stod värd för. Halv fem var vi tillbaka vid Paradistorget. Anders Rydahl hade kameran med sig
När Gud hör bön.
Berit Lindberg
Hemma talade vi aldrig om Gud. Pappa hade växt upp i ett mycket religiöst hem. Han vart trött på svartrockarna, sa han. De bara lurades. Mamma hade nog bara hört talas om Gud i skolan.
När jag gick i småskolan fick man lära sig psalmer utantill och till jul och påsk talades det mycket om varför vi firade dessa högtider. Kommer inte ihåg hur jag tänkte, tyckte mest det var lite spännande sagor att lyssna till.
Farbror Stadigs affär
Foto: Ur Hörningsnäs av Bo Nylén
Jag vet inte heller om jag verkligen trodde att det fanns någon Gud, men en sak trodde jag på efter den händelse jag ska berätta. Om Gud finns har han absolut en hjälpreda på jorden. Det är farbror Stadig. Det här hände i mitten av 40-talet, då jag gick i andra klass. På hemväg från skolan passerade jag en liten speceriaffär, Stadigs Livs.
Där residerade gamle herr Stadig och unge herr Stadig, far och son. De var alltid klädda i vita bomullskavajer och gamle Stadig hade också en vit vegamössa med svart skärm. Han hade en stor vit mustasch Han expedierade inte utan plockade mest i hyllorna så att allt såg bra ut. Mamma brukade be mig gå in i affären på hemvägen. Ibland ringde hon in något jag skulle ta med mig hem. Pengar behövdes inte — man skrev upp och betalade en gång i veckan.
En dag när jag som vanligt stod i affären kom slaktaren förbi i sin gamla lastbil. Då måste Stadig följa med honom in på kylavdelningen när köttet skulle packas upp. Nu bad han mig att passa telefonen om någon skulle ringa. Han ställde telefonen på disken. Det var en stor, svart, tung burk med luren hängande i två klykor. Jag blev osäker och lite rädd. Vad skulle jag svara om någon ringde? På disken stod också en nyinkommen kartong med Mums-mums. Oj, så gärna jag ville ha en, men att köpa och sätta upp på mammas räkning vågade jag inte.
Så jag gjorde som jag blivit lärd i skolan. Jag bad:
— Snälla Gud, kära Gud, ge mig en Mums-mums! Jag upprepade och upprepade min bön, så åkte slaktaren iväg och ingen hade ringt, så jag hade sluppit svara i telefonen. När farbror Stadig kom tillbaka in sa han:
— Nu har du varit duktig och hjälpt mig, så nu ska du få en Mums-mums.
Efter det bad jag många böner i olika sammanhang. Men endast en gång svarade Gud!
Studentexamen förr
Text: Barbro Nordlöf Foto: Huddinge hembygdsförening
”Vi har tagit studenten.” ljuder varje år i maj-juni. Vi som tog den gamla studenten skakar våra huvuden och tycker att ”tagit” har de inte alls gjort. De har bara ”gått ut”. Den första studentexamen ägde rum 1864 och den sista 1968. Före 1864 fanns en inträdesprövning till universitet. Jag får en känsla av att nu måste alla gå i/ut gymnasiet. Även yrkesskolorna kallas ju gymnasium. Annat var det förr. Det var en lång ”utsållning” fram till studenten och långt ifrån alla kom så långt. Alla ville inte heller.
Det var ordning förr. Alla visste hur skolutbildningen såg ut. Alla började med folkskolan. Sen fanns möjlighet söka till ”läroverk” efter klass 4, 5 eller 6. Men det var inte bara att söka. Vissa ”standardprov” skulle godkännas först. Såvitt jag minns var det på 50-talet prov i svenska (rättstavning!) och matematik. Min lärare i Tomtberga lät hela klassen göra dessa prov, så att hon kunde se hur alla låg till. Vårterminens betyg var viktiga – utan bra betyg kom man inte in i läroverket. Sen kom det hemska ögonblicket när man på läroverkets port kunde läsa vilka som kommit in. Stod man inte där var det stor skandal och föräldrarna var inte glada. Men det gick ju att söka igen nästa år.
Det var likadant med ansökan till gymnasiet. Stackars jag stod inte på listan. Men jag hade tydligen hamnat på en ”reservplats” för ett par veckor in på höstterminen fick jag plats – i en helt annan skola än den jag sökt till! Det var alltså ideligen byte av skola och klasskamrater, med jämna mellanrum. Jag tror faktiskt att det var ganska bra. Hade man blivit mobbad eller på annat sätt ”utanför” så var det bra att byta miljö och kamrater.
Nu får stackars mobbade vara kvar i samma klass hela tiden- om inte föräldrarna har råd med specialskolor, eller flyttar till annan ort. Det är alltså ingen ordning på skolgången numera. Föräldrar kan välja skola, kommunerna kan ha olika idéer och olika ”friskolor” gör reklam för sig. En sak som tydligen inte finns längre är kvarsittning. Det var mycket vanligt förr. Men man fick inte gå om hur ofta som helst i läroverket/ gymnasiet, då blev man ”utkuggad”. Det resulterade i att det kunde vara stora åldersskillnader i klasserna. När jag tog studenten 1960 varierade födelseåren i klassen emellan 1938 och 1942. Klassens äldste brukade skoja om att han hade gått två år i varje klass. Då blev man myndig vid 21 så han hann bli det och det var en del lärare som hade svårt med honom – han var inte så lydig som vi andra (Han bodde f.ö. i Stuvsta)
Då fanns ju inget läroverk /gymnasium i Huddinge så alla härifrån måste åka in till Stockholm, där det fanns många att välja på. Vanliga läroverk, några av dem bara för pojkar, andra bara för flickor. Flickskolor med särskild examen, s.k. normalskolekompetens. Men de flesta var samkönade. På gymnasiet var det dock så att de flesta pojkar gick reallinje och de flesta flickor latinlinje. Det fanns också en allmän linje med mer blandade elever. Även andra södertörnsbor åkte till stan, t.ex. från Tyresö och Haninge. I Enskede läroverk gjorde man så att alla ”utsocknes” placerades i samma klass, vilket ju var bra. Man behövde inte stå ensam, om man kom försent på grund av försenad buss/tåg. F.ö. slapp man morgonbönerna, eftersom busstiderna passade dåligt till bönetiderna. I gymnasiet där man hade många olika linjer var det inte möjligt samla alla utsocknes i en klass. Men vi var ändå 4 huddingebor i högsta ring.
Den gamla studentexamen började i mars varje år med skrivningar. Beroende på linje varierade ämnena. Men alla skulle skriva svensk uppsats. Det hela var mycket högtidligt. Rektor kom till skrivsalen med det igenlackade kuvertet, öppnade det i allas åsyn och delade sen ut uppgifter. Skrivningarna följdes av pressen, som tryckte dem. Intervjuer med elever förekom. I Stockholm var det kanske inte så märkvärdigt men på små orter med bara ett gymnasium var det stort ståhej. Man måste få godkänt på alla skrivningar. Misslyckades man så fick man inte gå upp i muntan. Om man hade ”halvdåliga” resultat så brukade lärarna rekommendera att man inte gick upp, det var bättre gå om och försöka året därpå igen.
Muntliga förhören brukade ske i början av maj. Man förhördes i tre eller fyra ämnen. Dessa meddelades någon dag i förväg – till lärarna, eleverna fick inget veta förrän de satt där i bänken. Från skolöverstyrelsen skickades ut censorer – professorer och liknande – som skulle övervaka förhören. Lärarna satte betygen, men censorn skulle se till att det blev någorlunda likartat över landet. Även i muntan var det högtidligt. Alla pojkar hade kostym och flickorna vita kläder – jag hade en ljus dräkt. Lärarna var också fint klädda, min klassföreståndare hade strikt svart dräkt. Efter ett par förhör på morgonen var det lunch, men inte vanlig skolfrukost, och inte behövde man stå i matkö. Nej, det var bordsservering med vita dukar. Såvitt jag kommer ihåg var det sill, skinka med sallad, bröd, kaffe och tårta.
När alla förhörts hade lärarna sammanträde medan eleverna satt och väntade på besked om de klarat sig eller inte. Men i allmänhet var det så att hade man klarat skrivningarna hyfsat var muntan inte så farlig Censorerna hade tillgång till tidigare terminsbetyg. Censorn i latin tittade på min grupps betyg och sa uppmuntrande ”det här ser ju bra ut”. Så var det att ta på mössan och kasta sig ut till släkt och vänner och få åka hem. Inga runtåkningar med hela klassen som nu. I alla år hade jag åkt buss till skolan så pappa tyckte jag skulle åka buss nu också och beställde en sådan. Det var tur, för det regnade. Men kamraterna hämtades av olika bilar, mest lastbilar. Dagen därpå stod det i morgontidningarna vilka som klarat sig.
En ritual som inte heller finns längre är ”abiturienthatt”. Under tiden mellan skrivningarna och muntan skulle man ha en skojig hatt – jag har min kvar. Det skulle framgå av den hur man lyckats på skrivningarna: t.ex. betydde stora tofsar A . Fast av någon anledning som jag inte nu kommer ihåg, beslöt min klass att vi inte skulle ha några tofsar, utan bara neutrala band. I hatten hade vi ett foto av latinläraren, som blev mycket generad.
I Brännkyrka gymnasium skulle det alltid stå ”slaget vid Brännkyrka” på hatten. Fast vi latinare skrev det förstås på latin.
Jag vet inte om det fortfarande anordnas ”gubbskivor”. Det var ett kalas för studenter och deras lärare någon vecka efter förhören. Våran hölls på Stallmästargården. Då fick man säga DU till lärarna! Seden i Brännkyrka var att när gubbskivan var slut så skulle man ge sig av till skolan. Den hölls öppen då och man kunde vara i aulan. Sova gick inte. Sen skulle man vara med på morgonbönen och få bestämma dagens psalm. Efteråt ”våldgästade” man någon lektion, det hörde också till och ingen lärare klagade. Ja du milde! Kan nutidens ”studenter” ha så roligt?!
Gymnasiet var från början fyraårigt, sedan kom också ett treårigt. De som sökte dit hade ofta tagit realen först. Ville man inte gå i gymnasiet fanns det nämligen en realexamen som avslutning på realskolan. Den gick till ungefär som studentexamen med skrivningar och förhör. När Huddinge fick sitt gymnasium 1960 var det treårigt, s k försöksgymnasium. Och dit sökte man efter enhetsskolans 9:e klass. Den första studentexamen i Huddinge var alltså 1963. I högsta ring gick då 32 elever, varav 21 avlade examen. När studentexamen fyllde 100 år 1963 utkom en bok, som förstås hette ”Studentexamen 100 år”. Där kan man se hur skrivningarna sett ut och vilka ämnen man läst på gymnasiet vid olika tidpunkter. Maria Lang har i flera av sina deckare använt sig av skolmiljö. Särskilt ”Vår sång blir stum” som utkom 1960 kretsar kring en studentexamen, där en elev inte godkänns.
Utspring
Julstämning på Folkes
Åke Blomqvist
Det är med glädje hembygdsföreningen i år kan inbjuda medlemmarna till en kväll i adventstid och ge en försmak av kommande julhögtid, sa ordföranden Tommy Hedén och hälsade välkommen den första torsdagskvällen i julmånaden. Kvällens tema ”När det lider mot jul”. Andreas Olsson till ackompangemang av Gunnar Gillfors fick oss att känna att julen verkligen är i antågande. Vi bjöds både på sånger med texter om julens religiösa budskap och mer profana som påminde oss om Kalle Anka på julafton och engelska julsånger. På ett lekfullt sätt fick alla också vara med och sjunga – först med hjälp av Andreas händer som visade när vi skulle sjunga en högre eller lägre ton och senare genom att följa texten på pappersark, som successivt hamnade på golvet och slutligen slängdes upp i luften. Nej – inte led vi denna kväll, som avslutades med Adams julsång.
Fotnot: Både Andreas och Gunnar är fostrade i Huddinge församlings körverksamhet. Andreas är forfarande huddingebo medan Gunnar bor i Uppsala.
Foto: Åke Blomqvist
Gunnar Gillfors Foto: Svenåke Svensson
Operatoner på Folkes
Åke Blomqvist
Äntligen! Ett års väntan – Pandemin satte stopp förra året för en operaeftermiddag med kören Opera Viva. Lördagen den 30 oktober kunde dirigenten Alexander Norwall och Patrik Ernby sätta igång en kavalkad av axplock av Offenbach, Donisetti, Léhar, Bizet, Mozart Wagner, Purcell och Verdi. Också en svensk kompositörs verk fick vi lussna till -Wilhelm Pettersson-Berger – en danslek.
Ibland var det stycken som kören sjöng helt och hållet – i bland med solister. Kent Winther var solist i ”Då går jag till Maxim”, Mira Klintroth i Habanera ur Carmen – i betagande klädsel och med ett inlevelsefullt framförande.
Denna härliga musikeftermiddag avslutades med Fångarnas kör – de tonerna fanns kvar i mitt inre på vägen hem. Varmt tack kära kör.
Fotnot: Anita Boman, styrelsemedlem, finns med i kören. På det sättet har kören huddingeanknytning.
Mira Klintrot som Carmen sjunger Habaneran. Foto: Marianne Sautermeister
1957 var året
Slå upp april månad i Hembygdskalendern 2022! Du ser den kyrka som invigdes på tacksägelsedagen 1957 – då hette den Trångsunds kyrka – idag Tacksägelsekyrkan. Tyvärr står ett annat årtal – det ska vara 1957.
.jpg)
På bilden från invigningen står biskop Helge Ljungberg med biskopsstaven vid altaret. Bakom honom kyrkofullmäktiges ordförande Herman Löfgren, distriktspräst Bertil Johansson och kyrkoherde Carl Fromén. Den enda ursäkten jag kan komma på varför det på uppslaget står 1974 är att det året blev Trångsund egen församling och kyrkan blev församlingskyrka och Ingvar Laxvik den nya församlingens första kyrkoherde.
Åke Blomqvist (som var med när kyrkan invigdes)
Bild kommer
Smörpundet Café Nytorp
Tecknare: Peka Ludin
Redaktion Huddinge Hembygdsförening
Sjödalstorget 3B
141 47 Huddinge
Tel. 08-7112670
PlusGiro 33 40 13-0
E-post huddinge.hembygd@telia.com
Hemsida www.hembygd.se/huddinge