Gammalt & Nytt – Nr 3 2022

Noterat

Vi börjar med en rättelse från Gammalt & Nytt nr 2. Där angavs att det var stridigheter mellan Ryssland och Ukraina.
Det var i stället Ryssland som invaderade Ukraina och startade krig. Förutom stödorganisationen UNHCR kan man vända sig till andra organisationer som Röda Korset och Rädda Barnen m.􏰀.

Skördefesten kommer äntligen tillbaka efter pandemin, söndag den 18 september kl. 12.00-15.00. Plats: Sundby Gård, Jordbruksmuséet med torpet Stensberg. På programmet: Försäljning av killingkorv, getostkaka, marmelad, grönsaker, grillkorv, dricka, kaffe och bröd samt Sundby Gårds honung. Guidning i våra muséer utan kostnad.

Mycket välkomna!
Er ordf. Tommy Hedén

Missvisande betyg

Barbro Nordlöf

Det antyds ibland att ”friskolor” sätter för höga betyg. Detta skulle bero på att föräldrar som väljer friskola för sina barn kräver detta. Skolorna är rädda för att inte få några elever och ger då för höga betyg.

Det var inte bättre förr. När det var viktigt att komma in i läroverk hände det att lärare gav för höga betyg. Särskilt på mindre orter kunde barn till ortens ”pamp” få för höga betyg.

Min lärare i Tomtbergaskolan (Margit Fosselius) sa en gång att Huddinge var välkänt för sina rättvisa betyg. Andra kommuner var inte lika bra tydligen .

Jag erinrar mig en klasskamrat i realskolan som tydligen kommit in på sådana grunder. Hon klarade inte ens första klassen och fick gå om den – men klarade sig inte andra gången heller. Då måste hon gå tillbaks till folkskolan. Stor skandal förstås. Men värst var det nog för henne själv, som fick lida för att de vuxna fuskat.

Att gå om klass 1 i realskolan var ovanligt. Vida vanligare var att gå om klass 3. Då hade man börjat med tyska, ett ämne som många hade stora problem med.

Betygssättningen inför gymnasiet var nog mera rättvis. Ofta låg realskola och gymnasium i samma skolbyggnad och med samma lärare, så där gick det nog inte att fuska inför kollegorna.

Fattigvården och friherrinnan

Gerdt Sundström

Undantagsvis hade Huddinge fattigvård – beskriven i min bok hos föreningen – klienter från ”högre” samhällsklasser, som också kunde råka i svårigheter. Ett remarkabelt exempel var friherrinnan Maria Pfeiff, född 1875, på stadsägan 667 Mariehill i Fullersta, beviljad 30 kr per månad (31/10 1935), senare höjt till 50 kr/månad (hon förekom första gången i fattigvården handlingar i december 1933). Hon gjorde flera personliga besök vid fattigvårdsstyrelsens sammanträden, ställde krav – som hon oftast inte fick uppfyllda – och stod på sig i relationen. Jämfört med vanliga fattighjon tycks hon ha behandlats med överseende och motvillig respekt. En privilegierad bakgrund kan underlätta vid myndighetskontakter.

Friherrinnan tycks tidigare ha drivit en matservering i närheten av Centralen, dess slitna skylt med okänd proveniens förvaras av föreningen och avbildas nedan. Kanske det var där ”ungherrarna” i förra numret stärkte sig innan de vandaliserade tåget?Det är oklart om hon drev serveringen även före sitt giftermål med Alexander Teodor Pfeiff, född 1841, död 1926 i Huddinge. Han gifte sig fjärde gången 1907-03-28 med Maria Matilda Malmström, som då blev friherrinna. Pfeiff uppges ha varit ”framstående mejeriidkare”, men hur paret försörjde sig i Huddinge vet vi inte. Maria förefaller ha haft födgeni, maken började ju bli till åren, men det var en svår tid under kriget och därefter, vilket kan ha orsakat kontakten med fattigvården. Hans sex barn från tidigare äktenskap hade kanske uttömt sterbhuset?

Maria Pfeiff drygade ut hushållet med ett hönseri och ådrog sig klagomål; i juli 1941 infann hon sig hos styrelsen efter att ha hotats med vräkning. Enligt protokollet som erbjuder underhållande läsning, uppträdde hon ”synnerligen obehärskat” och ”beskyllde såväl styrelsen som andra kommunala och statliga organ för att förfölja och trakassera henne”. Hon ville ”reda sig själv” och ”ej ligga kommunen till last”. Hon erbjöds bostad i ”statbyggnaden” i Fullersta eller på ålderdomshemmet, vilket avvisades. I oktober återfanns hon dock i statbyggnaden och i maj 1942 var hon en kortare sejour på Stortorps konvalescenthem, men återkom.

I juni 1943 fick fattigvården nya klagomål rörande sanitära olägenheter och för att hon nattetid störde grannarna med buller. Klagomålen gick ut på att hon lagrade och kokade djurföda i bostaden vilket vållade ”stank och lukt”, tömde köksavfall i trädgården m.m. Hon varnades av hälsovårdsnämnden som hotade med ”laga påföljd”. (Efter kriget förbjöds allt hållande av höns.)

Statbyggnaden var en större f.d. statarlänga i två våningar med åtta lägenheter som tillhört Fullersta gård, beläget mitt emot stall och ladugård, vid nuvarande Mossvägen 1. Den betecknades i en tidningsartikel 1930 som annex till ålderdomshemmet för medellösa gamla makar, men inhyste fattigvårdsärenden och bostadslösa och revs omkring 1960.

I september 1943 var hon tillbaka i handlingarna, tydligen ville kommunen vräka henne från statbyggnaden – hon kokade fortfarande hönsmat – men hon nekade flytta till f.d. Viktor Erikssons i Kjästa fastighet, som nu var ledig efter mannens död och övertagits av kommunen för att täcka en (mindre) del av det understöd familjen fått i många år (ovan). Anledningen uppgav hon vara att ”människor mitt emot över landsvägen voro så förskräckliga djurplågare”, hon kunde ej ”åse hur de plågade sina höns och kaniner” (att hålla kaniner var vanligt under kriget). 1943 försvann hon ur rullorna, sannolikt därför att hon fick bo hyresfritt i statbyggnaden; i april 1945 dök hon dock upp på styrelsens sammanträde och krävde reparationer av sin lägenhet i statbyggnaden. Vaktmästaren där menade dock att inget behov förelåg, så det blev avslag. Hon ville ”under inga förhållanden” flytta till huset i Kjästa, ens om det rustades upp (26/4). Därefter ville hon ha köksgolvet beklätt med masonit emot draget, det utlovades hon få nästa år.

Det inkom snart klagomål från grannarna von Schedvin m.fl. över att hon höll på med olika rengöringsförehavanden med mera vid den gemensamma brunnen, vilket inte uppskattades. Hon tillhölls att sluta med detta. I ett nytt ärende infann hon sig vid fattigvårdsstyrelsens sammanträde och klagade över att grannarna trakasserade henne och yrkade på att ett par namngivna hyresgäster skulle avhysas, varefter hon ”avträdde”. Med senare noteringar om ett par vändor på Serafimerlasa- rettet och en kortare vistelse på Tallgården skrev hon ut sig men avled en tid senare efter några dagars vård på Tallgården och försvann därmed slutligen ur kommunens handlingar.

Husmodern, ett äreminne

Gunnel Jacobsen & Gerdt Sundström

I Hembygdsföreningens kafferum har vi en kvinnodräkt okänd för många i dag, husmodersdräkten. Denna och husmodern själv hade en kort blomstringstid. Sveriges Husmodersföreningars Riksförbund (SHR) bildades 1919, men husmodersdräkten slog aldrig riktigt igenom och är nu museiföremål, med en liten brosch märkt SHR. Den användes inte i vardagslag och hade kanske Upplandsdräkten som förlaga, de är ganska lika.

Hemarbete och husmödrar debatterades redan på 1930-talet, i rationalitetens och framåtskridandets namn där även kvinnor borde yrkesarbeta, såsom i makarnas Myrdals kända debattbok (1934), i Bostadssociala utredningen 1933 och i Befolkningskommissionen som startade året efter. Gjorde husmodern en viktig insats eller gick hon mest hemma och speglade sig i det nybonade golvet? Säkert var hon viktig under Första Världskrigets livsmedelsbrist och svagåren som följde, men i folkhemmet borde väl kvinnorna få komma ut från hemmet?

Den organiserade husmodersrörelsen var aktiv, med rådgivning och utbildning, både lokalt och nationellt. Bland annat stödde man Fackskolan för huslig ekonomi, utbildning av hemsystrar – till stöd vid husmoderns sjukdom eller nedkomst – och tillskyndade Hemmens Forskningsinstitut (HFI, numera uppgånget i Konsumentverket) tillsammans med kvinnoorganisationer. Detta beforskade, rationaliserade och standardiserade de svenska köken, lett av dugliga fruntimmer som systrarna Carin Boalt och Brita Åkerman. (På nätet finns mycket intressant om dessa saker.) Tänk bara på kökspallen och sparkplatsen under köksbänkarna och deras höjd, brast ofta förr och ännu på sina håll utomlands; då får man böja rygg desto mer… Men kanske den fanns före HFI? Eva Alexanderson hyllar sina hembiträden i den gripande boken Sparkplats för jungfrun, där hon sammanfattar sitt liv. Sparkplats kallas ”tårum” i Husmoderslexikon (1954) art. Hemmets arbetsplatser.

För ensamstående signaturen ”Postfröken i Halland” stod allt tal om husmödrar ”mig och många upp i halsen” (Husmodern 29/1962); liknande utsagor rapporterades redan 1943 av Margit Wohlin (nedan). Giftas skatteavdrag fick många ogifia att tycka att de fick betala för de giftas barn och barnbidrag till ogifta mödrar ansågs befordra osedlighet…

Elin Wägners försök i olika sammanhang att framhålla hemarbetets betydelse – hon hyllade också sitt trogna hembiträde – mötte ringa förståelse och glömt är det raseri som mötte Nancy Erikssons skickliga men utsiktslösa försvar av detta i Bara en hemmafru (1964), vid en tid när ”lyxhustrur” skulle ut och arbeta. Hon försvarade egentligen inte hemmafrun som sådan, utan värdet av hennes insatser och svårigheten för yrkesarbetande att sörja för sjuka anhöriga och att passa byråkratiska tider i sjukvården.

Denna viktiga distinktion uppfattades inte av samtiden, som såg hemarbete som ”improduktivt”, men nationalekonomen, riksdagsledamoten mm Margit Wohlin framhöll med skärpa hemarbetets ekonomiska betydelse redan 1943 i Kan familjen räddas? Hon gav många exempel ur levande livet av vad detta innebar, men också kvinnors – och mäns – förändrade livsvillkor, med nya utmaningar för familjen.

Draghjälp fick Wohlin av Se, som i reportage visade både stads- och lanthusmödrars vedermödor med att hålla hemmet flytande (”16 timmars arbetsdag”). Att hålla rent och få mat på bordet krävde sin kvinna, utan köpt hjälp i arbetarklassen, hemvist för de flesta ”tanterna”. De försvann, ”tanterna”, men några framhärdade och hedras i Fatima Bremmers De sista tanterna (2011) och i det privata Tantmuséet i Ramsele (ICA-kuriren 22/2022 om Margoth Helgessons museum).

Bremmers ”tanter” berättar hågkomster om ett livligt socialt liv och syföreningar mm med andra tanter när det begav sig, medan Wohlin beskrev en samtida husmor som ibland var isolerad och led av ensamhet och sysslolöshet i det lilla hemmet. Troligen var båda perspektiven en realitet. Hemmafrun i Kristina Sandbergs romaner om Maj är mycket ensam, delvis kanske därför att hon flyttat ”upp” en klass?

Det påstås numera till och med att hemmafrun var en ”vithetskonstruktion”, där svensk renhet och vithet kombinerade folkhemmets hygiensträvanden och rasbiologin, med modern och A-barnen i centrum.

Husmoderssemester fanns sedan en tid, men försvann på 1950-talet, kanske med husmodern själv eller till följd av bieffekter. RESOs tidskrift Fritiden (4/1948) hänvisade till ett fall offentliggjort av den då vida läste Lappmarksdoktorn Wallmark, om en småbrukarhustru som på husmorssemester med stockholmsresa upptäckt både en annan karl och ”att livet kan ha en hel del annat att bjuda än ett ensligt småbrukarhem i Lappmarken”. Tråkigt, men sånt händer, påpekade Fritiden, som också ansåg att föredrag om hem- och barnavård inte behövde beskäftigt ordnas på semesterhemmen, erbjud i stället föreläsningarna till ”kontorsflickorna på den mondäna badorten /som/ bättre skulle behöva undervisningen än en trött småbrukarhustru med en rad barnsängar bakom sig”.

Tidskriften klandrade en mentalitet som kräver tacksamhet, att man följer alla (o)uttalade regler i Krångelsverige, eller att hjälp helst skulle vara in natura, så att t.ex. barnbidrag och husmoderssemester mm inte används hur som helst…
En Gallupundersökning 1950 fann att hälften av husmödrarna föredroge en kontant ersättning framför en semesterhemsvistelse.

Många kvinnor måste klara sig själva och många var både företagsamma och framgångsrika, oftast förstås i det mindre formatet, vilket för övrigt också gällde de flesta män. En del kvinnor hade ordentligt med skinn på näsan, eller mer än så. Helst ville de ha ”riktiga” arbeten; hembiträden blev en bristvara redan på 1930-talet, varom artiklar och annonser i dampressen vittnade. Bristen framtvingade även semester för hembiträdena.

Många kvinnor hade tillfälliga arbeten, ofta hemvård och liknande påhugg, som inte syntes i den offentliga statistiken. Där framstod de som rena hemmafruar, men var i en annan Gallup intresserade av att kunna placera barn på daghem – vid den tiden fanns det bara några tusen daghemsplatser i hela landet – för att kunna arbeta (mer).

Detta som en bakgrund.

I Huddinge kommunarkiv finns handlingar från Huddinge respektive Stuvsta Husmodersföreningar, deponerade 1998 respektive 1992, troligen upphörde de då. Här håller vi oss till Huddingeföreningen, men vi har bara tittat ytligt på de många volymerna. Kanske medlemmarna vet mer, har bilder och annat? Meddela oss gärna i så fall!

Socialdemokraterna bildade under Första Världskriget en arbetarkom- mun i Huddinge, men ville inte att en kvinnoklubb skulle bildas, då tog damerna i stället initiativ till en husmodersförening.

Av handlingarna framgår att Huddinge Husmodersförening bildades 16/2 1919, under municipalsamhälletiden och året före allmän rösträtt. Riksförbundet bildades senare samma år.

Elin Burman, Bo Nyléns mormor, var initiativtagare och Huddingeföreningens första ordförande. Maken var Axel Sigfrid Burman och de bodde i Solhyddan. Maria Åkerberg var föreningens första sekreterare. Andra medlemmar var Helena Andersson på Stuvsta gård, Agnes Hydén i Villa Bo, Lovisa Boström i Andersborg, Astri von Köhler i Björkhult, Hildur Nettelbladt i Åkerbo, Charlotta Åberg i Erikslund, Signe Boye och Gun Ekenstein på Stenshäll, också den första kvinnan med ett uppdrag i municipalsamhället. Hon fick bli kassör när hennes man plötsligt avled. Hon ledde också husmodersföreningens sångkör. Många medlemmar bodde i Hörningsnäs och centrala Huddinge och figurerar i boken om Hörningsnäs (Nylén 2021), men min (Gunnels) mormor, medlemmen Anna Söderlund, bodde i Glömsta. I maj 1919 hade man 73 medlemmar, i protokollen kallas medlemmarna Fru + enbart efternamn.

Man annonserade på anslagstavlor, ett tidigt protokoll uppger att man inte hade råd med porto och man skulle inte vara politisk, men det första året hade man synpunkter på ”Mjölkfrågan i Huddinge”: Livsmedelsförsörjningen var problematisk under och efter Första Världskriget och ransoneringssystemet undermåligt. Kvinnor hungerdemonstrerade runtom i Sverige och Husmodersföreningen samlade medlemmarna till angelägna uppgifter som trädgårdsskötsel och hushållning.

Senare drev Husmodersföreningen eller var involverad i bl.a. lekskola och barnkollo samt ett Nordiskt möte 1950.
Martha-systrarna i Finland (grundad 1899) visar att organiserade husmödrar kan vara bra att ha också om det blir krig (www.martha.fi).

---

Huddinge Husmodersförenings 2:a månadsmöte Protokoll hållet med Huddinge

Husmodersförening d 24 April 1919 §1

Sammanträdet öppnades av ordförande Fru Burman som framhöll önskvärdheten af att medlemmarna togo del af affischering som sker genom anslag på olika ställen inom samhället, ty att sända en skrifvelse till var och en vore alltför kostsamt för föreningen. Vidare att en trädgårdskonsulent var kallad till Maj-sammanträdet, som stannar några dagar för att medlemmarna skulle få tillfälle rådfråga henne angående sina trädgårdar. Därefter öfvergick hon till mjölkfrågan, som för oss Huddingebor är så svår. Hon hade rådfrågat hos Agronom Svensson Glömsta och höll hon före att mjölktillgången nog blef bättre när lantbrukaren köpte kraftfoder till djuren. Men priset måste höjas på mjölken ty med de låga prisen är det bättre sända mjölken till staden, ty där betalas nästan hur mycket som hälst. Beslöts bilda en kommitté för mjölkfrågans ordnande och valdes Fru Burman. Fru Boye och Fru Andersson.

§2

Ordet begärdes därefter af Fru Boye som ansåg det icke vara omöjligt taga mjölken söderifrån t ex Skåne, ty där stod den till 40 öre l. Härpå replikerade Fru Ängman att frakten ställer sig nog för dyr.

§3

Ordförande öfverlämnade därefter ordet till Fru Harmes från Stockholm, som visade ett praktiskt sätt att ändra och modernisera en del gamla kläder.

Husmodersföreningarna bytte 1969(1999) namn till Hem och Samhälle, egendomligt eftersom hemmet och familjen är samhällets grund. Samtidigt kom husmor att betyda en tjänsteman, kökschef mm. Men lokalt använder en del aktiva husmodersföreningar ännu det gamla namnet…

Vi svenskar använder oegentligt ”samhälle” för offentliga aktiviteter/ inrättningar, såsom i Huddinge Samhällsfastigheter eller annekteras av privata företag som SBB. Denna betydelseglidning fungerar inte utanför Norden, men säger kanske något om vår förtröstan på det offentliga? Då kan det vara bra om det finns en husmoder, om det offentliga fallerar.

Alexanderson, Eva 1992 Sparkplats för jungfrun. Stockholm: Carlssons. Wikipedia: Husmodersrörelsen

Folkdräkter och bygdedräkter från hela Sverige, av Inga Arnö-Berg och Gunnel Hazelius-Berg; under medverkan av Svenska ungdomsringen för bygdekultur och Svenska hemslöjdsföreningars riksförbund. ICA-Förlaget 1976

Gömmartorp, mitt-i, vid sidan av

Hans Åberg och Gerdt Sundström, med bistånd av Barbro Nordlöf

Många vet i dag inte vad torp var, ordet används ofta för att beteckna allsköns mindre, äldre och lantliga stugor. I Huddinge, med ett fåtal större gårdar, fanns mer än två hundra torp, dvs. smärre brukningsenheter med ett par åbyggnader för torparen och hans familj att bruka och bebo medan torparen och ibland även hustrun under kontrakterad tid hade att utföra ett bestämt antal dagsverken/sysslor för gården som torpet lydde under. Många torp och torparnas villkor mm kan man läsa om bl.a. i skrifter från HHBF och i Svanströms bok, nedan. Torpens storlek varierade och de var som mest ungefär hundra tusen i Sverige, men antalet började minska på 1870-talet och de försvann helt i början på 1900-talet. Flest fanns i södra Sverige, de förekom inte norr om Dalälven.
Namnet, som skrevs giömmaren (giömmartorpet) 1703 – 1707 (Hmk. Hud.6, är av allt att döma bildat till verbet gömma och syftar sannolikt på sjöns undangömda läge – en inte alltför ovanlig mamngivningsgrund.

Ett av Huddinges torp var Gömmartorp, vars äldsta delar är från 1600-talet och ännu bevarat, i motsats till många andra. Enligt uppgift i släkten är det från början ett ryttartorp, dvs. där bodde en soldat med häst som underhölls av kringliggande gårdar och som skulle göra krigstjänst, en riskabel syssla vid den här tiden. Karl XII:s krig lär ha krävt halva den vuxna manliga befolkningen; 1749 hade Sverige totalt bara 1,8 miljoner invånare. Omsättningen på soldaterna var stor och senare blev Gömmartorp ett vanligt torp, under Glömsta gård. Gömmaren är som bekant den undangömda sjön, vid vars strand torpet ligger, men samtidigt ganska nära Göta landsväg, den stora utfarten söderut från Stockholm.

Även utan krig var dödligheten hög i alla åldrar och omsättningen stor på torparna. Missnöje från endera sidan av torpkontraktet m.m. kunde också bidra till rörligheten. Husförhörslängden för Gömmartorp visar att torpet bytte innehavare många gånger under 1800-talet samt att det vanligen också var många familjemedlemmar i olika led och ibland också inhyseshjon i hushållet och/eller arbetare inhysta på torpet. Innehavarna var, såvitt framgår av husförhörslängderna, granskade av Barbro Nordlöf (torpare angiven med T):
1801-15 T avskedade soldaten Natanel Söderberg
1816-25 T Eric Ersson
1825-29 T Anders Hellström
1829-30 T avskedade båtsmannen Carl Wiström
1830-31 T Carl Jonsson
1831-41 T Anders Hellström
1842-43 T Eric Ersson
1843-46 T Johan Pettersson
1846-52 T Anders Bengtsson
1852-57 T Sven Gran Gabrielsson
1857-58 T Lars Persson Lindströ
1858-74 Bostad för skomakare, drängar, arbetsfolk vid Glömsta gård
1874-80 T Carl Carlsson
1880-88 Olika arbetsfolk, inhyses m.􏰀.
1888-1915 Sadelmakaren och arbetskarlen Tönnes Wiberg (född 1845, död 1911) m familj
1915-1927 Sonen Carl Wiberg

Från 1885 benämndes det Gömmartorp i husförhörslängden, dessförinnan Loviselund, som det också heter med foto av Sanfrid Dahlin i vår skrift Torp och gårdar i Huddinge. Det kan nämnas att även vanliga bondgårdar ofta bytte ägare och brukare, föreställningen att det vanliga var ”släktgårdar”, ärvda i generationer, stämmer sällan.
År 1888 kom Tönnes Leonard Wiberg f 1845 med familj dit. Han var sadelmakare vid sidan av sitt arbete vid Glömsta gård. Hustrun odlade blommor, speciellt pioner, och kryddor, som sedan såldes på Kornhamnstorg. Tönnes skall där ha bytt till sig 20 tjog flodkräftor som han planterade in i Gömmaren. Att klara ett torp – eller en lantgård eller en familj över huvud taget utan en frisk och arbetsam hustru var omöjligt. Tönnes gick bort 1915, sonen Carl övertog, han hade tidigare varit rallare på Riksgränsbanan och beskrivs ha haft en vidbrättad hatt. Tönnes och frun hade fem barn, det första fött 1872, det sista 1884.

HHBF:s årsskrift 1973-1974 berättar om ett vackert vitrinskåp (tidigt 1700-tal) på Nyboda som kommer från Gömmartorp. Det skänktes av familjen Wiberg genom Sanfrid Dahlins fars (Jonas Dahlin) förmedling.

Hans Åbergs morfar, åkeriägaren J A Karlsson köpte Gömmartorp av ryttmästare Hjalmar Karlsson på Glömsta för 7000 kr 1 oktober 1927, med åbyggnader och 2 tunnland mark samt strandrätt, således en avstyckning från Glömsta 1:1. I samband med detta och anläggandet av allmän väg tvangs man riva ladugården. Dottern Alice g. Åberg övertog 1971, det förvaltas sedan 1981 av Hans Åberg. Framtida planer är att torpet ömt vårdas av Hans och kommande generationer.

Torp och gårdar i Huddinge 1999 Utg. HHBF Red. Ellert Ström.

Dackling, Martin 2015 Släktgården som myt och verklighet. I: Johansson, E. (red.), Släktforskarnas
årsbok 2015 s. 25-38). Solna: Sveriges Släktforskarförbund.

Ingrid Hedlund 1990 Torpare och statare. Deras arbetsvillkor och bostadsförhållanden. Småskrift nr 3.

Verner Kanterud 2003 (2a omarb uppl) Torpare kring Orlången. HHBF Småskrift nr 1.

Svanström, Ivan 1975 Torparna. LT:s Förlag.

Vårutfärd ”Mälaren runt” med stopp vid Åbergs muséum och Strängnäs domkyrka

Värdar: Tommy Hedén, Åke Blomqvist och Anita Boman Guide på resan: Gunnel Jacobsen

Foto: Anders Rydahl

Fyrtiotalet hembygdsvänner såg fram emot en heldag i buss med Huddinge hembygdsförening den 15 juni. Så fort alla hade satt sig i bussen och spänt på sig säkerhetsbältena hälsade Tommy välkommen. Vi hann inte mer än svänga ut från Paradistorget förrän han lämnat över mikrofonen till Gunnel, som genast förde oss tillbaka till flydda tider när vi hade Huddinge station och Patron Pehr på vänster sida och bagare Isacsson med Isacssons kulle på höger sida mitt emot Grillkiosken.

Väl framme vid muséet tar kossor och banan konstverk emot oss.

Vi får en trevlig guidning på cirka 45 minuter. Sedan smakar det gott med lunch och kaffe i muséets cafe/restaurant. Personalen passar upp på oss och kommer med både god mat och efterlängtat kaffe.

Det är dags att fara vidare mot Strängnäs och domkyrkan. Där väntar Eva Wesslén – Hon tar oss tillbaka till klostertid o berättar om domkyrkan. Inne i domkyrkan får vi tillfälle att se Sten Stures grav och Karl IX:s begravningskrona och spira, som stals under lunchtid 31 juli 2018 och nu återställts efter stölden.

Och nu smakade det gott med eftermiddagskaffe och kanelbulle på Grassagården.

Vädrets makter var med oss denna dag. Regnet kom när vi klivit på bussen. Och när vi kom till Huddinge var det slut på regnet.

Redaktion

Huddinge Hembygdsförening
Sjödalstorget 3B
141 47 Huddinge
Tel. 08-7112670
PlusGiro 33 40 13-0
E-post info@admin
Hemsida www.hembygdhuddinge.se