Gammalt & Nytt – Nr 4 2021

Noterat

Nu har alla restriktioner med anledning av Covid-19 upphört.

I Huddinge Hembygdsförening väljer vi att under hösten fortsätta med att begränsa antalet besökare vid våra evenemang. Vi vill gärna ta vårt ansvar och medverka till att trängsel inte uppstår. Programmen är endast öppna för våra medlemmar, och året ut blir det ingen annonsering för allmänheten. 

Jag kan nämna att en ny bok med titeln ”En historisk promenad i Hörningsnäs”, tolkad av Bo Nylén, kan köpas av oss. Kostnad: 250:-. Den kan kanske passa till julklapp åt någon du känner. Hör av dig med beställning via e-post: huddinge.hembygd@telia.com eller telefonsvarare 7112670. OBS! Det tillkommer portoavgift om du vill ha den skickad
med posten. Kom gärna till vår lokal, efter överenskommelse om lämplig dag, för inköp av boken. Tack till alla våra guider och medhjälpare för allt utfört arbete på våra muséer och ett särskilt tack till vår Greta för trädgårdsskötseln ute på Stensberg.

Jag får därmed önska Er alla ett gott slut på detta år 2021!

Hälsar ordf. Tommy Hedén

Johan Adler Salvius

Ellert Ström

Johan Adler Salvius nämns ofta som en av de mest kända personerna i Huddinges historia men vem var han och varför var han känd i Huddinge? 

Foto: Common.wikimedia.org

Johan föddes in i en ångermanländsk släkt 1590. Modern hette Anna Pedersdotter, fadern, som var stadsskrivare i Strängnäs, Peder Hansson och Johan hade helt enkelt som alla andra ett patronymikon, Pedersson. Han genomgick läroverket i Strängnäs, något som enligt vissa källor bekostades av biskopen där. Studentexamen avlade han i Uppsala 1609. Någonstans här bytte han efternamn till Salvius, det var ganska vanligt att ”lärde män”, oftast präster, tog sig ett latiniserat efternamn. Huruvida han var tillräckligt lärd för detta redan vid denna tidpunkt är lite osäkert, men han skulle bli oerhört välutbildad. Det börjar med att han som informator fi ck medfölja sin elev Magnus von Wernstedt till Rostock 1612. Resan bekostades av Magnus far Kristoffer som var  landshövding. 

Nu verkar det som han överger informatorsysslan (möjligen åtföljer han Magnus) och i stället blir elev själv. Han studerar vältalighet i Rostock för Johannes Simonius 1612-1613, därefter beger han sig till Helmstedt där han avlägger en fi l. mag. examen 1614 för att 1615 bege sig till Strassburg och inskriva sig på Marburgs universitet där han ägnade sig åt medicinska studier. Efter att ha återvänt till Sverige under en kortare tid begav han sig utrikes som stöd och rådgivare för sin blivande styvson Johan Hartman. Honom lämnar han någonstans på vägen för att ensam resa till Montpellier där han avslutade sina medicinstudier. År 1619 var det dags för ny resa, denna gång till Valence där han bytte bana och ägnade sig åt juridiska studier som avslutades med att han blev jur. utr. doctor den 5 december samma år. 

Vid hemkomsten skickades han till det nyanlagda Göteborg där han fick ett flertal uppdrag. På det privata planet gifte han sig där 1620 med Margareta Pedersdotter, dotter till borgmästaren i Linköping Peder Eriksson och änka efter den från Tyskland inflyttade guldsmeden Lorens Hartman. Änkan var ganska mycket äldre än Johan, hon var född 1560
medan Johan föddes 1590, men hon var förmögen vilket skulle komma väl till pass i hans fortsatta verksamhet. Enligt Johans anteckningar medförde hon 145 000 svenska daler i boet vilket var en oerhört stor summa på 1600-talet. Gift eller ej, i Göteborg blev han ganska kortvarig och sändes ut på diplomatiska uppdrag vilket skulle bli hans verkliga specialitet. Kursachsen stod 1622 först i tur, därefter följde Danmark 1623 samt Nordtyskland med många av dess småstater 1624. Mellan 1625 och 1628 följde han kungen, Gustav II Adolf, på dennes fälttåg. Axel Oxenstierna hade introducerat honom hos kungen, en introduktion som föll mycket väl ut för alla parter. 

Han adlades i januari 1629 och fick då sitt ”slutliga” namn Johan Adler Salvius. Som nyadlad skickades han som sändebud först till Kristian IV, därefter till fredskongressen i Lübeck. Han utnämndes till ”Ordinarie recident” i Hamburg 1630, en av dåtidens viktigaste poster, en tjänst han kom att inneha i 20 år. Johan kom därefter att fara runt bland ett otal tyska stater för att sommaren 1634 återvända till Sverige där han utnämndes till Hovkansler och Sekret råd. Det var emellertid kortvarigt, redan året efter var han igång igen med att fara runt bland de tyska småstaterna som sändebud. Något som började lite försiktigt i dessa sammanhang var hans bankirverksamhet. Hans hustrus kapital kom nu till användning vid diskussioner med de många ruinerade småfurstar han träffade på. Inkomsten från räntorna på alla lånen ökade hans möjligheter till nya utlåningar vilket växte lavinartat varför hans liv i fortsättningen blev tämligen behagligt, i varje fall ur ekonomisk synpunkt. 

Johan Oxenstierna – Wikipedia

Johan Adler Salvius utsågs 1641 till ombud, tillsammans med Johan Oxenstierna, son till Axel Oxenstierna, vid  Westfaliska fredskongressen som avslutade det 30-åriga kriget. Dessvärre var inte personkemin den bästa mellan de
båda herrarna. Han själv tyckte, med viss rätt, att han hade betydligt större vana vid förhandlingar med konungar och tyska furstar än den yngre Oxenstierna. Men ätten Oxenstierna var högadlig och en av de  äldsta adelssläktena dessutom, så Johan Oxenstierna hade ingen tanke på att låta en uppkomling föra talan vid förhandlingarna. Han skulle komma att tjäna drottning Kristina väl så nära som tidigare Gustav II Adolf.  Här kan man säga att även hans bankirverksamhet kröntes med framgång, den årliga avkastningen beräknades 1640  till mellan 18 000 och 20 000 riksdaler. Dessutom hade Johan, enligt dåtidens sed, emottagit rikligt med gåvor från främmande makter vilka på ett eller annat sätt gynnats av hans diplomatiska eller ekonomiska verksamhet. Magnus Gabriel de la Gardie hade på sin franska beskickning fått löfte om 100 000 riksdaler för att sätta den svenska armén i stånd att bli segerrik. Något som tvingade drottning Kristina att lova samma sak. Problemet var bara att de pengarna inte fanns. Men vid det laget hade Johan Adler Salvius förmögenhet vuxit till sig så pass att han kunde låna henne (eller svenska staten) beloppet. Därvid gav hon honom en försäkran ”att intet kall i vårt fädernesland är så högt, där I icke i framtiden skall kunna aspirera till”. Hon gav honom också rätten att avsluta och hemföra ratifi kationen av fredsslutet på det 30-åriga kriget. Resultatet av förhandlingarna blev för Sveriges del utmärkt men kunde ha blivit ännu bättre om inte Johan Oxenstierna gjort allt för att sabotera Johan Adler Salvius verksamhet. Å andra sidan hade Johan Adler Salvius satt åtskilliga käppar i hjulet för Johan Oxenstierna och hans försök att komma till resultat. 

Under både Gustav II Adolf och drottning Kristinas tid fick Johan Adler Salvius åtskilliga förläningar (gåvor i form av gårdar och marker). I Huddinge hade han själv köpt ett hemman i Ågesta by något som tydligen fick kungligheterna att fylla på med fler hemman i förläning där. Men mer än ett hemman måste det bli. Alltså fick han Balingsta, eller Ballingstad som det då hette, som säteriets huvudgård och hela Ågesta by samt Stuvsta, Vidja, Glömsta, Vista, Stora och Lilla Orlångsjö som utgårdar och Björksättra, Hackmyra, Långvik och Ringsättra som frälsetorp. Gårdarna tvångsinlöstes från Antonius Groots dödsbo. Tillsamman utgjorde dessa gårdar 8 1/2 mantal vilket kan synas mycket men enbart i Svartlösa härad hade han fått gårdar till en storlek av 30 mantal, varav en var Tullinge gård i grannsocknen Botkyrka. Men inte nog med detta, han hade dessutom fått flera förläningar i övriga Sverige samt i Finland, Baltikum och, naturligtvis, även i Tyskland. Huruvida Johan över huvud taget varit på besök i Huddinge kan man fråga sig, han var ju inte särskilt ofta i Sverige över huvud taget. Men han lär dock ha haft drottning Kristina på besök hos sig på Tullinge gård, kanske hade han då passat på att titta in även på Balingsta säteri. 

Vid det här laget hade hans utestående fordringar på staten vuxit till 475 000 riksdaler, en otroligt stor summa 1650. Så pass stor att en process inleddes för att likvidera det hela eftersom kammarkollegiet insett att den enorma skulden aldrig skulle kunna betalas av. 

Naturligtvis stötte de stora framgångarna på motstånd från konkurrenter såväl inom statsförvaltningen som bland ”riktiga” bankirer. Samtidigt gav den enorma skulden till staten ett visst skydd, vad skulle hända om han avsattes och krävde att alla lånen skulle återbetalas? Dessutom hade han drottningen på sin sida liksom Kristinas andre gunstling,  Magnus Gabriel de la Gardie, som förefaller att varit den som stått Johan personligen närmast. Johan återkom till Sverige 1650 efter 14 år och bibehöll då sin tidigare tjänst som hovkansler men även som riksråd. Han utnämndes då också av drottning Kristina till friherre. Någon revolution blev det inte men missnöjet bland de gamla högadliga ätterna var stort. Ge en uppkomling titeln friherre, vilken skymf! Något som fick drottningen att säga ”När man ber om hjälp frågar man inte om personen har 16 anor utan efter vilka råd man får”. 

Magnus Gabriel de la Gardie – Wikipedia 

Även om han således var ifrågasatt på många sätt i Sverige var han desto mer uppskattad utrikes som en skicklig diplomat och med sin synnerligt stora förtrogenhet med de otaliga tyska rikenas inre angelägenheter. Han kallades därför 1652 till fredskongressen i Lübeck för att avsluta fredsförhandlingarna om och med Polen, som hade misslyckats året innan, men drabbades av ”hetsig feber” den 6 augusti och avled arton dagar därefter den 24 augusti när han ännu befann sig i Stockholm. 

Johan Adler Salvius begravdes i Storkyrkan i Stockholm. Hans 92-åriga änka Margareta Pedersdotter bidrog frikostigt till dess  inredning och lät uppsätta ett epitafi um över honom. Fördelningen av arvet bestående av hans enorma förmögenhet i form av kontanter, gods och gårdar och inte minst utestående fordringar från hans låneverksamhet vållade åtskilliga bekymmer. Till en början skulle det avgöras vem eller vilka som var arvingar. Johan hade en ”oäkta” son, Paul Mucken, som nämns i arvshandlingarna men vad han ärvde framgår inte. Dessutom talas det om ersättning till arvingarna efter Margareta Persdotter, i sin tur arvinge efter Rasmus Skåning vars hemman i Balingsta by tvångsinlöstes när Johan Adler Salvius fick hela byn som förläning. Det drog ut på tiden med arvsskiftet varför hustrun Margareta hann avlida 1657, 97 år gammal. Hennes frånfälle gjorde inte det hela lättare, tvärtom, nu fi ck tvisten ny fart. 

Johan och Margareta hade av naturliga skäl inga gemensamma barn men Margareta hade en dotterdotter från första giftet, Birgitta, som vann den första delen av arvsstriden och ärvde det stora imperiet med bankirverksamhet och allt. Birgitta var gift med Gert Rehnskiöld som blev den verklige ägaren. Gift kvinna var omyndig på 1600-talet, förmyndaren var hennes make som fullt lagligt tog hand om makans arv. Vid Gerts bortgång ärvdes det mesta av Gerts och Birgittas son, Johan Adolf, som kom att bli statsminister åt Karl XI. Enligt en samtida skribent (konkurrent?) var han dum, högfärdig, tvär och ovettig. Hans änka, Anna Cronström, som verkar ha varit trevligare, skänkte vid makens bortgång predikstolen i Huddinge kyrka. Rehnskiölds vapen kan ses tillsammans med det Cronströmska på den främre kanten på predikstolen. 

De flesta av godsen och gårdarna drogs in till kronan vid Karl XI:s reduktion. Kungen hade beslutat att alla förläningar som gjorts av kungahuset under 1600-talet skulle dras in. Dit hörde till exempel Balingsta som blev ett så kallat Kronosäteri som tilldelades Carl Gustaf Creutz, general och chef för Södermanlands kompani av Livregementets dragoner. Övriga delar av säteriet avstyckades och de underliggande gårdarna och byarna såldes separat. Men vem eller vilka skulle ärva  resten? Likvidationen av Johan Adler Salvius medelförvaltning fyllde sex stora volymer i Kammarkollegiets advokatfiskalkontor och likvidationen med arvingarna avgjordes den 16 oktober 1829 men slutligen först av K.M:ts utslag den 21 september 1850 och då till arvingarnas nackdel. Tala om långbänk, nära 200 år efter Johans bortgång! 

Källor: Svenskt biografiskt lexikon, Riksarkivet och Huddinge  Hembygdsförenings arkiv. 

Gravmonumentet med epitafium över Johan Adler Salvius i Storkyrkan i Stockholm av den tyske skulptören Heinrich Wilhelm och med det smidda järngallret kring hans grav. Wikipedia

Redaktion
Huddinge Hembygdsförening